Tänk vad man mår gott när solen visar sig,
värmer så skönt och ger en go inre värme också.
Vårblommor börjar dyka upp lite här å där.
Har nu varit på museet i 3 dagar och det känns bra.
Igår rensade vi rabatter, städade och gjorde fint ute,
ja våra gäster måste ju känna sig välkomna redan utanför.
Hann även med en liten promenad utmed kanalen,
dessa växte alldeles vid vattnet....har ni sett så stora knoppar.
Idag har det fortsatt med städning fast inne,
plock bland papper å lite annat.
Det är rätt så kallt inomhus så kafferasten fick bli ute i
just den där goa solen inte dumt alls.
Har kunnat ha Kajsa med än så länge så på hemvägen idag
stannade vi till vid en gammal gård och tog en promenad.
Var bara tvungen å utforska lite, ja jag som är tokig i gamla torp.
"Nutidens jordbruk med stora enheter,
avviker helt från dåtidens brukande av jorden
på den gamla släktgården ”Nol i stuga” i Anolfsbyn, Skållerud.
Här har poeten Karl Karlssons förfäder,
generation efter generation och ända in i medeltid,
skonsamt odlat de små tegarna och med nedärvd tacksamhet
bärgat en oviss skörd, mot vilken missväxten allt för ofta slog hårt.
Det var här i den lilla nedärvda gården ”Nol i stuga”,
som man fram mot nutid kunde höra slagans taktfasta eko från logen,
koskällans välkomnande ljud inifrån skogen. Det var här,
liksom i Jean Millets tavla, som man fram emot kvällningen,
kunde se de gamle i gården,
ute på åkerlyckan och med böjt huvud och knäppta händer,
tackade Gud för hälsa och ny skörd,
något med det viktigaste –
förutom Bibeln - för dessa stillsamma människor."
Dessa rader är skrivna av Olof Ljung.
Det var så vackert och stillsamt där, riktigt rofyllt.
Vet inte vad det är som gör mig lugn å glad när jag vistas
på en gammalt ställe som detta, skulle kunna gå där å skrota
hur länge som helst men de gick ju inte.
Växte ett hav av snödroppar och skulle tro att längre fram
i vår så blommar det säkert vitsippor och andra blommor.
Jag satte mig på en bänk som fanns, ja där blev jag sittandes en stund.
Bonden Karl var poet och hade skrivit dikter,
några var uppsatta på träd så under promenaden
kunde man läsa dessa.
Det är idag en Vänförening som har hand om skötsel och omvårdnad
av husen som finns.
Dalslands stugan byggdes 1828 så viss kärlek behöver den nog.
Detta är svinstallet och det första utedasset på gården.
Imorgon skall jag träffa min handläggare på arbetsförmedlingen,
kanske dax att krypa ner i sängen å få lite sömn.
Avslutar med en liten dikt av Karl Karlsson, bonde på "Nol i stuga"
Önskar er alla en skön å trevlig helg,
kramizar från Maria